Gunilla Åkerström Hougen 1933-2010 

Vår vän och kollega Gunilla Åkerström Hougen somnade stilla in den 20 maj i en ålder av 77 år.

Gunillas intresse för det antika, det medeltida och det bysantinska har betytt mycket för flera svenska forskare, kanske i synnerhet dem verksamma i Göteborg under 1990-talet. Hon var under alla år starkt engagerad i flera sällskaps och föreningars uppkomst och verksamhet, bland andra Medeltidskommittén vid Göteborgs universitet och Bysantinska sällskapet. Trots vacklande hälsa arbetade Gunilla också träget vidare med sina forskningsprojekt – hon tyckte helt enkelt att det var så roligt. In i det sista stretade hon på med sin studie om nordiska guldbrakteater, och tack vare hennes goda vän Björn Fredlund blev boken så gott som färdig under våren och kommer att kunna publiceras trots hennes bortgång.

Gunillas kärlek till Grekland väcktes i unga år och kom att löpa som en röd tråd genom hennes liv. Hon kom tidigt till Aten med sin pappa professor Åke Åkerström, som var föreståndare för Svenska forskningsinstitutet där i flera omgångar. När sjukdom under de sista åren gjorde det omöjligt för henne att resa var det till Grekland hon längtade. För några månader sedan började hon skriva ner barndomsminnen från åren i Aten, hon skickade dem till mig och vi funderade över att göra en liten bok med korta texter och foton. Jag tror att vi är många som roats av Gunillas berättelser genom åren, så jag vill gärna dela med mig av en kort berättelse från de första åren i Grekland. Det handlar här om ett av Gunillas stora intressen jämte konst och litteratur: musik.

”I Aten lyssnade vi inte mycket på radio. Språket som talades där var mest kathareuousa, inte dimotiki som folket talade och som vi var vana vid. Däremot hörde vi mycket folkmusik; den var suggestiv och så helt olik den västerländska musiken i Sverige. De orientaliska inslagen i den grekiska folkmusiken blev alltmer påfallande. På sommarkvällarna brukade vi åka upp till Areopagen för att se och höra Dora Stratou och hennes dansare i olika folkdräkter och med levande musik. Dora Stratou introducerade och förklarade de olika danserna och jag tycker jag lärde mig en hel del. Jag blev mycket gripen av den grekiska folkmusiken, den satte sina spår i min själ – jag behöver bara höra några toner av en skalmeja så minns jag mitt älskade Grekland och så kommer tårarna och det är med samma styrka som förr.”

Jag kommer att sakna Gunillas tårar och skratt lika mycket som hennes stundom bitande kommentarer. Hon lärde mig mycket om antik och bysantinsk konst, men lika mycket om livsglädje, viljestyrka och självironi. Det har varit ett privilegium att få vara hennes vän.

Ingela Nilsson